Dom senaste dagarna så har det varit ganska mycket med skolstarterna och allt vad som hör till. Mina 2 äldsta börjar i en ny skola i år på egen vilja. Mini går kvar än så länge. Vi har fixat busskort, nya väskor då dom gamla var trasiga och gjort sitt. Fixat hänglås, gjort i ordning en nyckelknippa med alla viktiga nycklar osv.
Jag var med M i måndags när hon skulle gå första dagen. Hon fick ta bussen dit, vill att hon försöker stå själv på sina egna benen utan mig från starten. Jag kom med bilen, stannade hela dagen. Allt gick jättebra i början, tills vi kom in i hallen där alla stod, läraren sa hej M vad roligt att du är här! Då bröt hon ihop! Jag förstår hennes ångest, att säga hejdå till sin trygghet via sin förra klass i bussen, åka vidare alldeles ensam och mötas av 4 klasser som nyfiket tittar på henne när hon kliver in i skolhallen. Klasserna gå in i sina rum och vi följer med M´s klass, alla sätter sig i ringen där stolarna står.
M andas lite lugnare nu, fortfarande lite röd i ansiktet, som avslöjar att hon varit ledsen. Klassen tittar nyfiket på henne, dom känner ju igen henne. Vissa ler och vinkar lite smått åt henne. Läraren sätter sig ner och berättar att dom har 3 nya elever i klassen i år och alla är väldigt VÄLKOMNA! De delas ut informations papper, penna, sudd och att hela veckan skall det lekas och team ihop klasserna. Och på torsdag är det övernattnings kväll på skolan med obligatorisk incheckning med gosedjur!
Första rasten går dom nya eleverna fram till M och vill att hon hänger med dom till hängmattan. Hon följer med försiktigt, man ser hur dom övriga tjejerna i klassen tittar på dom på avstånd och svichs är dom där. Dom skrattar och skojar friskt med varandra. Dagen går väldigt fort. Vi tar vägen förbi kondis och köper firar fika för att skolan ha startat och av vi överlevde första skoldagen, hel slut är jag.
Vid bussen på dagen 2 så säger M att jag åker själv idag! Jag ska klara detta nu. Jag har mobilen och jag frågar T om hon kan hjälpa mig med bussen hem i dag. Känns konstigt men ändå väldigt skönt att höra henne säga detta. Så skönt att se henne ställa sig vid kanten som sina syskon och väljer ta steget ut i friheten precis som dom, utan att jag behöver locka henne ut. Så skönt när jag kan släppa taget om henne för jag vet att hon klarar sig, skillnaden är dock att NU vet hon, att hon klarar sig!
