Min make körde igår iväg våran stora på aktivitet direkt efter maten. Själv lät jag allting stå kvar på bordet efter middagen och la mig på soffan i vardagsrummet. Hade haft en tryckande huvudvärk hela dagen över skallen samt oändligt trött känsla i kroppen. Sover gör man ju inte direkt utan halvslumra bara, men ack så skönt.
Någonstans då hör jag mina små tjejers skratt och att ytterdörren öppnas och stängs. Jag hörde dem men fortsatte i min sköna dvala. PLINGPLONG jag flyger upp, som en elstöt har givit mig precis i kroppen.
Dörrklockan ringde frenetiskt, jag öppnar och möter grannflicka som frågar efter mina tjejer. Hör regnet som öser ner utan för dörren och en riktigt fräch sval doft slår i mot mig.
Nja nej jag tror dem gick till er för en stund sedan. Svarade jag. Nähä inte det. Vi börjar ropa utan för dörren men inget svar. Flickan springer hem, själv går jag upp och kollar övervåningen, men ingen är där. Nu är ju mina tjejer ganska stora men ändå får jag konstig känsla i kroppen. Ångrade att jag inte gick upp när jag hörde dem gå ut, frågade vart dem skulle? Springer ner och grabbar tag i telefonen, ringer runt till dom de brukar går till, men inget napp. Ingen hade heller sett dem gått förbi. Nu börjar bli orolig på riktigt, speciellt när vädret ser ut som det gör utan för. Tar på mig sommar jackan och letar fram ett paraply och be ger mig ut för att leta helt enkelt.
Dom hade ju pratat om olika saker vid middagsbordet och visst lyssnar man som förälder men inte snappar man upp allt märkte jag. Ungefär som att jag hör men lyssnar inte riktigt.
Kommer inte så långt utan till närmsta grannen dom har ju en hund. Kollar där först min magkänsla säger att jag borde starta där. O jo visst där var dem, bägge 2. Känns så skönt att se dess yviga tjejer. Jag blir genast glad, varm i hela kroppen och funderar snabbt varför oros känslan kom. Grannarna tycker om mina tjejer, det märks verkligen och hunden också. Tjejerna fullkomligt älskar denna hund och tjatar varje dag om en egen dock olika raser varje gång . Dock så vill varken maken eller jag ha en hund.
Jag går hem och börjar plocka av köksbordet i lugn å ro. Huvudvärken är borta, kroppen lite piggare och med ett leende på läpparna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar