Ikväll satte jag mig ner och pratade med min son, frågade hur han egentligen mådde. Har misstänkt att allt inte stämmer omkring honom i skolan. Och när han berättar det jag själv upplevde i skolan är det riktigt jobbigt. Att veta att han inte har några vänner alls i skolan att vara med, umgås med efter skolan känns hårt i mitt hjärta. Min son som är så hjärtlig och snäll har haft viss problem med kompisar som utnyttjar hans snällhet.
Han är den som ringer alla för att fråga om dom kan göra något, oftast är alla redan upptagna, eller så säger dom att de ska ringa senare men inte gör så. Att få veta dagen efter eller på måndagen i skolan att alla har umgåtts utan honom skrattar och kul, är så jäkla jobbigt. Jag vet för har varit där i precis samma situation. vet hur det känns när alla försvinner ut på rast, går och gömmer sig för mig. Och kommer in sedan skrattande....
Hur man står där till sist vid varje grupp indelning oavsett om det var skolarbete eller jympa. Och att få uppleva samma smärta fast via sitt ena barn är så jobbigt. Hur man försökte att passa in oavsett om det var mitt riktigt jag eller inte. Men Nej jag passade inte in, jag blev klassen s hack kyckling. Tills det började en ny tjej i klassen. Eller rättare sagt hon gick i våran parell klass. Vi två hängde ihop och det var riktigt skönt att ha någon. Minns så väl den känslan när hon kom till oss och vi gick och åt lunch tillsammans.
Jag mailade hans klassförståndare om min misstanke och min bekräftelse. Som svarade att hon också hade sett något, frågat men han ville inte riktigt svara henne. Så jag hoppas nu av hela mitt hjärta att det kanske händer något nu. För min sons skull. Frågan är om det skulle hjälpa att byta klass, med tanke på vad han har i ryggsäcken sin så kanske det inte hjälper. Dock vart han ju riktigt besviken att hamna i denna klass redan från början.
Hoppet är det sista som lämnar ens kropp och sinne!
Han är den som ringer alla för att fråga om dom kan göra något, oftast är alla redan upptagna, eller så säger dom att de ska ringa senare men inte gör så. Att få veta dagen efter eller på måndagen i skolan att alla har umgåtts utan honom skrattar och kul, är så jäkla jobbigt. Jag vet för har varit där i precis samma situation. vet hur det känns när alla försvinner ut på rast, går och gömmer sig för mig. Och kommer in sedan skrattande....
Hur man står där till sist vid varje grupp indelning oavsett om det var skolarbete eller jympa. Och att få uppleva samma smärta fast via sitt ena barn är så jobbigt. Hur man försökte att passa in oavsett om det var mitt riktigt jag eller inte. Men Nej jag passade inte in, jag blev klassen s hack kyckling. Tills det började en ny tjej i klassen. Eller rättare sagt hon gick i våran parell klass. Vi två hängde ihop och det var riktigt skönt att ha någon. Minns så väl den känslan när hon kom till oss och vi gick och åt lunch tillsammans.
Jag mailade hans klassförståndare om min misstanke och min bekräftelse. Som svarade att hon också hade sett något, frågat men han ville inte riktigt svara henne. Så jag hoppas nu av hela mitt hjärta att det kanske händer något nu. För min sons skull. Frågan är om det skulle hjälpa att byta klass, med tanke på vad han har i ryggsäcken sin så kanske det inte hjälper. Dock vart han ju riktigt besviken att hamna i denna klass redan från början.
Hoppet är det sista som lämnar ens kropp och sinne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar