I veckan som har varit har vi varit och titta på en annan skola åt M. Känner sig inte direkt hemma i sin ursprungsklass längre, vill gärna gå vidare nu. Klassen i sig är väldigt söta, liten klass på landet. Men otroligt stökig! Och då gäller det inte bara killarna utav även de få tjejer som finns. När man kommer hem med lätt huvudvärk och är vresig, emot sina syskon, föräldrar och husdjur. Ja då har det ev gått lite för långt.
Så jag ringde en rektor på en skola och berättade mitt problem och att vi ville komma och hälsa på lite grann i en av klasserna där. Nu gick allting så fort, men vi var mer än välkommen dit en dag i veckan, för att titta och hälsa på lite. Tyvärr så samföll det med nuvarandes klass närvarade på samma skola. Och M var nervös och aningens stressad av att vara på besök. Dels för att träffa ev nya klasskamrater men även för att stöta på den gamla. Och när man är blyg och väldigt osäker så blir detta ett enormt problem.
Tänkte vi skulle ha stannat över lunchen och ge henne lite tid att bekanta sig med denna klass. Men med tanke på hur hon mådde stannade vi bara 1 lektion. Lite snörpligt måste jag säga. Men för M var det bra. Vi tog lunch på ett pizza hak inte långt ifrån, åt lunch och pratade lite om stunden. Drog iväg till lite klädes butiker och shoppade lite. Men på vägen hem så ångrade hon sig! Hon önskade att hon hade modet och att vi hade stannat över lunchen. Så hon hade fått lite mera tid och bekanta sig med framför allt tjejerna i klassen.
Jag själv som förälder önskade att jag hade stått på mig och inte känt hennes flyktkänsla så kraftigt. Utan stått bredvid henne med stadiga ben på marken och bara visat att jag fanns där och hon behövde inte känna oro. Men det är så svårt att vara en sådan person när enes hjärta sitter där med nästan tårar i ögonen och letar efter utgången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar