Så jobbigt......

Jobbigt det är när man så hemskt gärna vill börja bli STOR men samtidigt vill vara så liten. Hur skönt är det inte att få krypa upp i sin mammas famn och gråta ut. Berätta hur orättvist kompisarna nyss behandlat mig. Man fick inget svar på varför kompisarna var dumma emot mig just nu? eller varför dom alltid är så taskiga när dom ska leka ihop dessa personer. Varför man väljer att stöta ut en och springa iväg med varandra & bara skratta, ha roligt. Sedan tycker man det är osjysst om jag går hem.

Då är jag ingen bra kompis, mamma. Men dom då??? det dom gjorde är mycket värre, eller??. Och föräldrarna bryr sig ju aldrig, dom ser/lyssnar aldrig när detta händer.

Vad svara man som förälder? när ens stora tjej brottas först med att bryta sig loss och försöker skapa sin trygghet i kompisarna & sig själv. För så är det och helt naturlig väg att gå. Någon gång ska man börja sin färd att bli mera självständig. När kompisarna blir mer betydelsefulla än sina föräldrar. Men när kompisarna är taskiga rent ut av dumma emot en. Då blir det en konstig situation och sin färd väldigt förvirrande. Vilket är fullt förståligt. Då är blir man mycket ömtålig och frustrerad. Man letar fel på sig själv, så klart.

I morgon börjar skolan igen. Och möts man på skolgården, även om det finns andra som hon brukar alltid leka med så är det jobbigt. Ens bästa vän en gång i tiden vänder sig emot en. Man hittar en ny, men sånt är inte så lätt.

Jobbigt att bli stor, jobbigt att se hur verkligheten kan vara. Hur vissa människor man trodde betydde något för, visar en helt annan sida. Hur ömtålig man är som människa, hur ömtåligt ens självförtroendet är.

Jag som förälder som ser detta, kan känna & se hennes smärta. Förstår hennes tankar då man själv har varit där. Flera gånger dessutom. Man minns hur jobbigt det själv var att skapa sig en egen identitet/person, hur det var att bryta sig loss. Hur man försöker berätta hur allting kan vara ur olika synpunkter. Och att man får känna sig liten, sårad, ömtålig, frustrerad osv. Att man kan komma till ens mamma och prata när som, ingen fråga är för löjlig eller liten/stor.

Men så klart det är en jobbig tid.