söndag 17 november 2013

Jobbigt beslut/samtal ligger framför mig

Jag måste vara en konstig person? då jag så sällan rör mig utan för huset tillsammans med andra i min egen sort. När jag väl gör det så får jag sedan en kniv i hjärtat av en "vän". Avundsjukan finner ibland inga gränser tydligen. Jag ska då inte få glädjas av de få gånger jag kommer ut. Utan att bli ner knuffad känslomässigt och få veta min plats tydligen inte hör hemma än på golvet, om äns det.

Jag ställer ALLTID upp för alla oavsett vad för besvär eller problem dom har. Oavsett och det gäller både bland mina få "vänner" eller arbetskollegor. Men jag får sällan någonting tillbaka. Ibland undrar man om det verkligen är FEL på mig och vad JAG kan göra för att rätta till allt. Jag vill ju också få vara glad och få uppleva saker. Har fått göra avkall på många av mina "gammal vänner" som visade sig vara riktigt falska och såg bara sitt egna vinst intresse i våran relation tillsammans. När jag äntligen ställer mig upp för mig, då är jag inte vatten värd. 

I morse fick jag i alla fall ett meddelande av en "vän" om min utflykt igår med grannmaffian. Att det vara orättvist och jag var taskig som inte hade tillfrågat denna person om att få hänga på. Men jag har ALDRIG blivit tillfrågad när hon skall iväg, vilket jag aldrig begärt heller. Unnar mina få vänner att ha kul, för det behöver man. Hon kan minsann få göra hur mycket som helst, men så fort denna person har det dåligt och tvungen att sitta ensam. Är det tydligen JAG som skall stå där och hjälpa till, stötta på alla sätt, när som, släppa allt jag har bara för henne. Har funderat så länge på att ta upp detta men alltid värderat hennes "vänskap" högre.

Men nu är det kanske dax, detta meddelande gjorde mig så ledsen inombords att jag måste fatta ett beslut nu. För min egen överlevnad och för att jag ska må bra. Ännu en vän att förlora, mer ensam. Men är hellre det än att ha någon runtomkring mig som inte kan unna mig något gott. En tung start på kommande vecka och ett ytterligare gnagande oros moment i hjärtat mitt. Tur att jag har mina fina barn och make, annars vore livet väldigt onödigt.

2 kommentarer:

  1. Stor kram fina du!
    Du är underbar!

    SvaraRadera
  2. Oj vad jag kan känna igen mig, det gäller att hitta sitt eget värde ,
    Lättare sagt än gjort, är själv i mitt svarta hål nu, men det får ta den tid det tar.
    Önskar dig all lycka i livet.

    Mvh Linda

    SvaraRadera